Det är idag ganska precis en månad sen jag skrev något senast, ber om ursäkt för det, men det har faktiskt inte hänt så mycket här som har varit värt att rapportera.
Vädret har gått från varmt till varmare, de senaste dagarna har vi haft närmare 20 grader varmt här nere, och man har utan problem kunnat gå i t-shirt och shorts.
Många i gänget här nere har redan åkt hem, Jakob och Caroline åkte den 1:a April, sedan dess har det bara varit jag och Viktor i lägenheten. Jonno, Lauren, Dan, Hugh, Rick, Lynsey och Gareth från "The Pink House" har också på olika sätt gett sig av hemåt, vissa med bil, andra med flyg.
Stammisstället The Red Hot Saloon har stängt för säsongen, var förbi där härom dan, det var en riktig spökstad där. Utanför på solterassen, där det normalt är fullt med liv och rörelse, var det så tyst att man skulle kunna höra ett liftkort falla. Man märker verkligen att säsongen är över, i alla fall för oss skidåkare, för nu börjar ett annat släkte krypa fram ur sina hålor, det är dom så kallade "Cyklisterna" ,som med mer skydd än en hockeyspelare och cyklar för flera månadslöner, som nu tar över berget.
För kanske 4-5 dagar sedan arrangerades ett så kallat "derby". Helt enkelt ett race från toppen och ned, valfri väg, så länge man håller sig i pisten. Denna sorts race, har jag fått berättat för mig, är olaglig i Frankrike, och genomfördes mot slutet av dan när det var så lite folk som möjligt i backen, men helt tomt var det inte, det kan jag säga. "Följa-John tåg" med skidskolor och personer som verkligen tagit att ploga till perfektion var bara några av hindren på vägen ned, flatljus och uppåkta pister gjorde inte saken bättre. Men fort gick det. Viktor och jag uppskattade att det tog ca 12 minuter, effektiv åktid, eftersom man var tvungen att ta en lift för att komma ända ned.
Från 3226 möh till 1800 möh. Räknar man bara höjdskillnaden och tiden så landar man på runt 110 höjdmeter i minuten i snitt. Liftstoppen på mitten kom välbehövligt, för då sprutade mjölksyran ur öronen. Nere i 1800 knäppte vi av oss skidorna och sprang så fort vi kunde, ingen hade kört om oss på vägen ned, vi var först! Trodde vi. Säkra på segern klev vi in på BarKing Mad, som puben hette som var målet, och såg oss komma in på en snopen andra plats.
Vid bardisken satt Simon, en belgare som vi lär känna här nere, ensam med ett flin så brett att man trodde huvudet skulle spricka på honom. "Hur är detta möjligt!?" frågade vi oss själva.
Simon hade, som ensam skidåkare, tagit vägen genom puckelpisten, en väg som vi från början ratat för att den skulle vara för långsam, vad vi inte tänkte på var att den vägen var väsentligt mycket kortare än våran väg. Men men, en andraplats blev det för svenskarna, det är inte fy skam det heller.
Idag har vi spenderat dagen med att städa lägenheten, packa allt som ska med hem och slänga allt som inte ska med hem. Mina trogna handskar (som nu på slutet var med silvertejp än faktiskt tyg) får stanna här, tillsammans med båda mina skidglasögon, som var helt slut dom med. Även nedre halvan av ett par jeans mötte sitt öde här och blir kvar. Med hem som inte var med ned är en spade, en sond och en transceiver, men framför allt tar jag med mig massor och massor med minnen och erfarenheter.
Det har varit en massiv upplevelse att spendera så pass mycket tid här nere, jag har framför allt vuxit mycket i min skidåkning, vilket jag är mycket glad över, jag känner att jag nu åker skidor mycket närmare den nivå jag känner att jag är kapabel till.
Jag tar även med mig icke skidrelaterade erfarenheter, så som allt jag lärt mig i lavinkursen och hur jag använt de kunskaperna, och min fascination för detta fenomen. Det känns som om jag skulle kunna gå hur mycket kurser som helst om laviner och inte tycka att det någonsin blev tråkigt, för det finns så otroligt mycket att lära, och ju mer man lär sig, desto fler frågeställningar dyker upp. Snö, vilket underbart ting.
Det är ganska sent (03:02 just nu) men jag har inte ro att sova, och är jag trött i morgon så gör det inte så mycket, jag blir ju ändå tvungen att spendera natten på Geneves flygplats, så lite mindre sömn nu gör förhoppningsvis att nästa natt går fortare.
Så, detta blir med största sannolikhet det sista inlägget på den här bloggen. Nu har jag ju faktiskt provat det här med att blogga, känns nog kanske inte riktigt som nått för mig kanske, men det är ju alltid kul att dela med sig av sina upplevelser.
Jag lägger upp så långt som filmen blev gjord, någonstans mitt på säsongen så dog våran vilja att filma ut lite, och många av dom episka puderåk vi har fått finns nu endast bevarade i våra minnen.
Jag har medan videon laddats upp läst igenom bloggen, mycket kul har vi haft här nere, det enda negativa jag kan komma på är att jag inte ens i närheten har en så grov googlebränna som jag hoppats på, men jag kan ialla fall stoltsera med ett ganska mustigt bockskägg.
Jag hoppas att ni som läst har haft något nöje av att följa mitt äventyr, och jag hoppas även att det kommer fler äventyr i framtiden, för nu har jag fått blodad tand.
Råger över, Råger ut!! // Grillo
