Den vänlige fransosen

Tjopp...

Vet egentligen inte vad jag gör uppe nu, klockan är 9 och jag har inte kunnat sova på en timme, undra om man börjar bli vuxen, hemska tanke.

Men eftersom att jag ändå är vaken så kan jag ju utnyttja tiden och blogga lite (så Snuffsan har nått att läsa när hon vaknar om en sådär 5 timmar)

Vi har fortfarande inte fått någon mer snö så medan det fortfarande inte hade blivit för varmt så passade jag och Viktor på att bestiga Aiguille Grive toppen på 2732 möh, för att sedan åka ned på baksidan, ett åk som vi inte gjort tidigare.

Vägen upp gick utan problem och vi hade toppen väder.

Utsikten från toppen på Aiguille Grive

Le Bergsbestigar Grillo

Viktor på toppen

En bit ned kom en ås som delade backen och vi bestämde oss för att hålla vänster, så här i efterhand kan jag säva att vi skulle ha åkt höger. Vi kom ned i en satbrant ränna, det var trångt, lite snö och stenigt som fan. Efter några minuters övervägade bestämde sig Viktor för att försöka åka ned, medan jag spanade efter ett sätt att komma upp och runt.

Vi bestämmer att jag skall stanna och hålla ett öga på Viktor medan han åker, ifall något skulle hända. Så han drar iväg, svänger kanske två svängar och ramlar och rasar mot botten, han slår i sten och försvinner sedan runt ett hörn, några sekunder senare hör jag "DET ÄR LUGNT!!!" så jag andas ut och börjar försöka ta mig uppåt.

Att bara gå med skidorna på tvären hade med all sannolikhet fungerat hur bra som helst, om det inte varit bristande skare med sockersnö under, så det var bara att försöka komma på nått annat sätt. Upp med skidorna på ryggsäcken och klättra på klipporna blev svaret.

Medan jag klättrade dök det upp en ensam fransman ovanför mig, jag antar att tokiga svenskar som klättrar i bergen inte är lika vanligt här som i andra delar av alperna. Han frågade på förvånansvärt bra engelska om jag behövde hjälp, jag svarade att det var lugnt med mig, men att min polare ramlat ned, han nickade lite försynt och gav sig av.

Efter kanske 20-25 minuters klättrande var jag så pass högt uppe att jag kunde hoppa i skidorna och skråa runt den trånga passagen. Under rännan hittade jag Viktor med en skida, lite mörbultad men utan några synliga skador. Under honom några hundra meter stod fransmannen med den andra skidan.

Jag åkte ned i vad som nu var mycket fin slasksnö och jag fick några fina svängar. Viktor var inte långt efter, på en skida.

Fransmannen hette Alexey (garanterat felstavat, men det var så han sa) och var sedan vänlig nog att visa oss vägen ned.

(från vänster) Viktor, Alexey och Grillo. I bakgrunden ser man vägen vi kom ned, efter hela ravin historien.

Väl tillbaka vid liften kände jag hur mjölksyran sprutade i benen efter klättrandet. Viktor var piggare (han hade ju trots allt bara ramlat ned, vilket ju egentligen inte är så jobbigt) så han och Alexey gav sig av för mer äventyrslysten åkning, medan jag retirerade till afterski'n.

Belöningen för att ha levt på pasta och sås i två månader, godaste burgaren jag någonsin har ätit.

På afterskin dök även Jakob (som jag också bor med) upp.

Det var allt just nu, ska gå ned och härja lite i köket så kanske dom andra vaknar någon gång dom med. Får se om jag skriver mer i kväll, om det hänt nått intressant under dagen.

Shine on // Grillo